"Det bästa med dieslar är att de bara går och går"

Nedanstående inlägg skrev jag i september.
Jag kände väl så då, antar jag.
För bensinmotorer. Att jag långsamt, långsamt börjat gilla dem

För dieslar är vi tillbaka på ruta 1.
Ren och skär motvilja.

Med oljan väl i motorn började bränslepumpen läcka som en tesil. Den helt nya bränslepumpen.
Mek-Anton är just nu på jakt efter en originalpump. Får se om han hittar en innan juli....

Närå, nästa vecka borde vi vara ute. Och då vet man ju vad det är dags för!
Säsongens officiella losskastningslåt!
Snart blir det omröstning här på Tretonek. Känner ni peppen?


Sep 07:
Den är ju rätt fascinerande, den transformationen. Den totala förvandlingen av en inombordsmotor.
Hur en gammal Volvo B20 från 60-talet långsamt har gått från ett ylande stålmonster som man inte vill ta i med tång, förbi en rätt bitter hatkärlek, till att ha blivit något av en bekantskap, kanske till och med en blivande polare. Det är ju rätt konstigt. För det är ju samma motor.

Jag vågade alltså knappt lyfta på den motorhuven förra sommaren. Under huven, mitt i båten, fanns ett frustande fullkomligt okänt svart hål, omättligt på olja, ström och bensin, som jag gjorde mitt bästa för att inte ens komma nära.

Och allt funkade ju kalas ändå. Fälla upp kapellet, vrida om nyckeln, ett knapptryck, vänta in ett stillsamt puttrande, och kasta loss. Tanka emellanåt. Till och med jag fattade väl att i längden var det väl ganska ohållbart. Men så länge det funkade, funkade det ju. Och vad fasen, de flesta vet inte hur ett knä funkar heller. Man bara springer.

Men under det senaste året så har ju en process, av nöd och av tvång, inlett sig själv. Hon stannade i augusti förra året. Så jag köpte en ny startmotor på Blocket, och lyckades på nåt sätt montera den själv. Vinterkonserverade inre och yttre kylsystemen (ok, motorn frös i alla fall, men nu beskriver jag en process här). Satte i en ny frostplugg i våras, tillsammans med brorsan. Bytte tändstift. Gick över diverse slangar. Och så brytarspetsen då, i förra veckan.

Och nu. Nu när man är nånstans där man har tvingats erkänna att man börjar skönja tjusningen med en välskött, väloljad fungerande motor. Som bara går och går och går. Som mår finfint.
Ett läge där man kan se skönheten i att uppnå vinterkonserveringens perfektion. Olja i förgasaren, ta ut impellern, glykol i båda kylsystemen, nya tändstift, ladda batterierna. Och låta henne vila i 6 månader, i trygg förvissning om att inga decemberhögtryck i världen kommer att kunna frysa sönder det motorblocket.
Ett läge där man nästan börjar se båt och motor som ett. Inte som en eka med ett medföljande nödvändigt ont.

Efter att den nya brytarspetsen sattes in startar den alltså med ETT knapptryck. Inget slirande, inget hostande, inget hackande. Bara ett tryck, och BRRRRRRRROOOOOOOOOM.

Det släpps in lagom mycket bensin och lagom mycket luft, och lagom mycket olja åker runt och smörjer hundra rörliga delar. Och hundra inställningsskruvar är inställda precis som de ska.
Det är vackert.

Viktigt påpekande

Det var alltså inte jag som missat att kolla oljan.

Det var snarare mekanikern som glömde fylla på innan sjösättningen. och när motorn sen stannade, och jag påpekade att oljestickan var snustorr, skyllde han på trollkonst.
"Jättekonstigt! Abrakadabra!".

Jo jo. Det känner man ju till, hur vättarna och jättarna älskar att tömma dieselmotorer på spillolja.

Det var bara oljan

Om det var meningen att det skulle vara lätt hade jag köpt en roddbåt i plast

Har stämt träff imorgon kl 07.00 med mekanikern som för två dagar sedan garanterade att motorn går "jättejättefint". Det ska bli spännande att höra vad han säger.

Flöt som en badanka på ett hav av kork

Att skiljas är att dö en smula

Dra på trissor

Jag är fullt medveten om att vana läsare av Tretonek har svårt att acceptera detta som sanning, men i år ser det, ytterligt överraskande, ut som vi faktiskt är någorlunda förberedda för torsdagens annalkande kranbil.
Förberedda till den grad att när jag lämnade Blackebergs båtvarv för några timmar sedan faktiskt inte kunde svara direkt på frågan: "Vad har jag kvar att göra imorron egentligen?"

Det är en helt ny situation.
I fjol sjösatte jag ju också i början av maj, och sista veckan i april sov jag inte många timmar per natt. Och riktigt klar för sjösättning var jag väl nångång i augusti.

Men Greve Moltkes prediktion fick förstås full pott;
inget gick som planerat, snarare tvärtom, och fram tills idag har det faktiskt varit rätt marigt med tid.
Arbetet lades om en 7-8 gånger utifrån nya insikter och olika kris-scenarier;
bland annat behövdes 5 lager färg. Inte 2. Och 5 lager färg, kan jag berätta, torkar inte på en eftermiddag.
Men slutresultatet: ett däck vitare än... tja, Patrik Sjöbergs näsa..

Och i det yttersta skiktet av Internationals ypperliga Toplac, som en gest till Esbjörnsson (som ramlade och bröt handleden ifjol vid en olycklig ilandstigningsmalör...), blandades i en försvarlig portion av halkskyddsmedlet Halkanix. Har inte råd att riskera några stämningar i år.

Här är några ögonblicksbilder från arbetet:

Tätning av de värsta sprickorna, mest för den fina doftens skull.
Tjära & bivax, bra grejer. Har förhindrat båtar att sjunka sedan 1066.

Bara i båtaffärer, kära läsare, bara i båtaffärer.
20 gram plast-pulver mot halka, förpackat i papperspåse.
Pris: 86 kronor.

Ett glatt återseende när jag städade under durkarna på Madame:
Henkes donerade piratflagga.
Förmodligen den enda med en slogan som kunde vara snodd
från nån internationell business-skola i Tjeckien.

400 rullar maskeringstejp senare.

Ny serie: Tretonek skrattar åt plastbåtar

Träbåtslivet är ju inte bara tomma fjärder och 7 lager solblänkande fernissa.
Särskilt inte så här veckan före sjösättning. Sannerligen.

Och när orken är på upphällningen i prövningstider, behöver man ladda batterierna lite. Motivera sig själv varför man gör det man gör.
Och inget laddar ju batterierna som att skratta lite åt plastbåtar. Så idag tänkte jag att vi skulle göra just detta.

För att inte jämförelsen ska falla fullständigt har vi valt en båt som är 50% dyrare än Olga; en Utter från mitten av 70-talet, med en 75-hästars utombordare. Valet står alltså mellan 9 meter furu och 5 meter hårdplast.



Och det här är precis rätt båt om du:
Gillar finishen från 40 år gamla husvagnar.
Gillar när båten matchar flytvästen.
Ändå bara har 2 kompisar som vill följa med.
Redan har en sydväst så det inte gör nåt att kapellet är trasigt.
Vill sola på fördäck (och är 40 cm lång).
Gillar när det guppar i svallvågorna från kajaker.


Hohohoho.
Det här var roligt, det får vi göra om.
Nu ska jag jobba vidare.

Nä, nu blommar löken

Precis vad man kunde vänta sig.
Köparen till Madame, som inte svarat i telefon på en vecka, ringer kvällen innan bortforslingen, och säger att han "tyvärr inte kan hämta båten imorrn."

Well, Mr. Köpare, tyvärr kan den inte stå kvar på land heller. Har inte klubben sjösatt alla båtarna inom en vecka blire dryga böter till kommunen. Så hur vill du göra nu? Vi snackar om att flytta på inte mindre än tre ton ek, och sorry, ansvaret är iiiinte mitt.

Så köparen tycker, lite käckt, att jag kan väl bara sjösätta, och låta båten ligga i och vänta tills han har fixat en kärra?

Sjösätta två båtar? Samma vecka?
Nån skojar ju med mig här.
Jag målar hellre om Essingeleden. Under rusningstrafik.

Jag är sjukt, sjukt nära att bara lägga ut henne på Blocket igen.
Madame; båten som såldes två gånger.