Dina ursäkter är fina, men båten har inga öron

Äh, det där var ju bara uppvärmningen. Inbollningen.
Och det gäller för både Olga och TreTonEk.

Nu lyfter vi på pianolocket och kör på riktigt.

Men, asså, det finns ju inget som kan skapa så mycket träbåtsångest som en långledighet runt påsk.
Här har man ju verkligen försvarat sina stackars lördagar och söndagar. Man sätter upp taggtrådsstängsel i kalendern för att hålla helgerna rena, och avbokar fika, stadsvandringar och muséebesök en hel vår, bara för att kunna spendera så mycket tid som möjligt med en slipkloss i handen. Allt för att slippa den gargantueska stressen som byggdes upp förra året, kring månadsskiftet mars-april.

Till slut har man byggt upp en sån pliktkänsla till båten att de gånger när man inte trillar in på varvet förrän vid elva-blecket försiktigt närmar sig henne med nedslagen blick, stryker med handen över bordsplankorna och tyst mumlar fram:
"Förlåt att jag är sen..."

Men när man väl får fyra-fem dagar ledigt, perfekt samlade cirka en månad innan sjösättning, vad gör man då?
Då drar man till landet och krattar löv.
Bra idé. Jättebra. Verkligen.

Men hur ser det egentligen ut? Hur ligger landet? Och båten?
Tja, det är ju inte fullt samma panik som förra året. Inte samma fula andedräkt i nacken från sjösättningsdatumets drakkäftar som klappar bakom en. Och vi ser ju ut att slippa att nåta om ens en centimeter. Det hade jag aldrig pallat.

Men det saknas ju inte direkt jobb. Inte direkt.
Slipa, slipa, skrapa, täta, måla, lacka.
Men, kära läsare, tillsammans kan vi flytta berg.

Låt mig återkomma i frågan.