Blackeberg - mer än en post och två pizzerior

Blackeberg, Blackeberg.

Inte bara känt som Olgas nuvarande hemmahamn, utan tydligen händelsevis även exakt samma ställe där Kenta fick snutfrossa 1978.

Och det känns ju inte så lite flott.

Jag vet inte om ni minns, men det är alltså från Blackeberg Kenta ringer Stoffe i Jarls film "Ett anständigt liv", och meddelar:
"...du jag vet, jag får hjärtat å ticka, jag har snutfrossa asså, hajar du...?"

Såhär såg det ut då.


Såhär ser kiosken ut idag.

Och utanför, förstås, en vacker sten-plakett (klicka).

Gekauft

För jo, jag köpte den ju.
Båten i Blackeberg. Grisen i säcken.
Den oskjutna björnen, a.k.a. Olga.

Det går ju inte att hänga i Stockholm en hel sommar utan båt.
Det fattar ju alla.

Vissa dagar känns det som jag köpt en glädjekälla utan botten, till ett toppenpris. Andra dagar mest som jag lagt en helsickes massa deg på en huvudvärk utan slut. Det svänger lite, kan man säga.

Jag vet ingenting om motorns skick, om skrovets täthet, om eventuell dold röta på fördäck, om elektroniken eller instrumenten funkar eller om kapellet är tätt.

Visst, den förra ägaren garanterade allt det där, allt skulle vara ok. Men så hade han heller inte sett de två övertydliga rötskadorna på vardera sidan. ”Ojojoj”, sa han, när jag tittade lite närmare, och fällkniven sjönk rakt igenom däcket. ”Ajajaj”.

Han hade också satt tre stora tejpbitar över en spricka på akterdäck, och kommenterade det under visningen med ett ”där behövs bara lite ny färg”. Där har snickarn nu sågat upp ett 50x10 cm stort hål, förstärkt 3 spant och förbereder att sedan byta ut en halv kvadratmeter masonit.
”Bara lite ny färg”.

Ordet "vrakpris" får ju sin rätta innebörd.

Men jag är ju långtifrån att klandra säljarn. Båten var tydligt eftersatt, men också billig. Och han erkände själv att han inte alls var rätt man att egentligen bedöma skicket. Det är ju min uppgift Och han föreslog en ”50% av betalningen nu, 50% efter sjösättning”-deal som ändå tyder på en rätt god portion hederlighet.

Dessutom, att vänta sig att en 40 år gammal, billig träbåt skulle vara felfri, är väl som att bli förbannad på att den tallrik Dafgårds Aprikoskyckling du just tog ur mikron inte ser ut som på paketet.

Men ändå. Det blir ju lite jobb. Det kan man ju säga.

Ska sätta ihop en lista på saker att åtgärda, lik den förra året.
Ska bli spännande om jag kan göra det utan att börja gråta.

Närå.

Båtsnickare supreme

"Att hitta perfekt ek till din båt har inte varit lätt. Att köpa kvalitet, Svensk eller Amerikansk, ek är inget problem. Men då får man mörk ek, och de delar av din båt som jag måste ersätta har blivit så solblekt att det inte passar med "mörka" lagningar. Afrikansk ek är ljusare men är för mjukt. Jag ville ha Svensk (hård) ek, ytved, som resten av din båt. Efter många turer har jag köpt in precis den eken som jag ville använda. Svensk "vit"-ek.

Imorgon kommer jag också att mätta de skadade delar av spant och överliggare med Lignu epoxy och fylla de med epoxy/fyllnadsmedel för att stärka upp de."

Det här är helt sjukt. Inte bara är han billig, noggrann och rackarns trevlig.

Varje afton efter utfört arbete skickar den gode båtsnickarn även ett mail på en kvarts A4, där han beskriver dagens värv, uppstådda problem, morgondagens åtaganden och vilka inköp han gjort. Alltid med ett lugnande besked att jag, trots svårigheten att hitta rätt sorts ek, inte behöver vara orolig för en skenande totalkostnad.

Han har inte sagt om han är med i den lokala Hantverkarföreningen, men jag gissar att han är utesluten. Lirare som överlevererar, håller budget och jobbar inom tidsramarna kan ju ge dom andra killarna dåligt rykte.

Hantverkare – the dark side and the light side.

Jag ringer två båtsnickare och ber om offert på reparationerna på den nya båten.

Den ena sladdar förbi varvet i sin SUV, kikar på båten i 4 minuter, och ringer tillbaka två timmar senare, med ett jämnt och fint bud med många nollor. Ett bud som snarare verkar vara baserat på kostnaden på hans kommande Verbier-resa, än på material, antal arbetstimmar och reseersättning.

Den andre kommer dagen därpå i sin vita 740, och inspekterar Olga en full halvtimme. Kryper runt på akterdäcket, känner över botten, klänger fram till fören och skrapar på lacksläpp, kollar med knivspetsen efter dolda rötskador och letar efter fukt under masoniten. Och dokumenterar alla skadorna noggrant med en digitalkamera, för vidare beräkning. Erbjuder skjuts till Vasastan, men först förbi sin verkstad där han renoverar ett formidabelt mahognymonster sedan ett halvår, för att visa att han vet vad han gör. Mailar dan därpå med en utförlig åtgärdslista på 12 detaljerade punkter, med bilder. Allt till ett väldigt rimligt timpris, med motprestationen att vi arbetar på båten tillsammans, så att han kan få lära ut det han kan och föra träbåtstraditionen vidare.

Oj oj oj.
Vem ska jag välja?