Uppallning är allt. En ruttnande båt, en läckande båt, en rattlös båt, en motorstrejkande båt. Ingen av dom utgör väl egentligen nåt problem, jämfört med en VÄLT båt.
Jag kör tre hemsnickrade bockar + två stöttor på varje sida. Eventuellt säkrar jag med några till senare. Man muckar inte gärna med tre ton ek.
Stöttorna på bilden har jag sågat till av ett gammalt båthus som länge stått på klubbområdet. Jag köpte virket för två backar Tuborg av Bimmen, som sålt sin båt. Tyget jag virat runt ändarna, för att inte i onödan skrapa lacken, är en gammal, råttäten gardin, som hängt i ett vindsfönster i Småland i säkert 80 år. Plastsnöret köpte jag igår på Åhléns, för 17:50.
Det känns närapå postmodernt.
Den mörka säsongen har nu officiellt börjat. Betalningen. Besöken under sommarhalvåret är ju lönen, så jag har haft räkneverket vilande, men nu är vi igång igen. This is ETT.
Ja, vad fasen, även om de sista veckorna inte bjöd på en enda sjömil, så grumlas ju inte bilden av att det var en grym sommar. Men jag har nog aldrig upplevt en sån stor skillnad mellan ett och noll, som mellan en fungerande motor, och en icke-fungerande.
Skillnaden mellan en suckande tyst och en smula sorgsen träklump, som mest ligger och ruttnar vid kajen, till den tjutande, rykande badbrygga/middagssalong/solterrass som drar med en ut längs Strandvägskajen, ut i skärgårn, som spelar Morrissey när man vill, och ordnar ett stort dansgolv på fördäcket.
Att tvingas ha en sån här båt vid kajen, om så bara för två veckor i oktober, är ett slöseri som skulle få Imelda Marcos att gråta.
Man. är. så. jäkla. utlämnad. "Ajajajj. Vatten i oljan, saru? Hur mycket? Som filmjölk? Aj aj aj. Men det är inte så mycket att göra, vettu. Vi får kolla toppen. Provtrycka limpan. Byta alla packningarna. Blåsa kylsystemet. Ta isär vattenpumpen. Kika på oljekylarn. Haderu inte kollat backslaget, saru? Aj fan. Då får vi nog ta oss en titt där också. Ja, till att börja med asså. Sen allt det vanliga, va. Byta filter, köra glykol, kolla impellern." Denna golvande tirad på den mest förtjusande ekenslang. Ett tag trodde jag att jag hade Åke Söderblom i luren.
Lyckades iaf förhandla ner timpriset till hälften. Först trodde de av någon anledning att jag var läkare, och tog betalt därefter.
Dagge, som äger verkstan, och Darren med mustaschen. De är bra sköna typer, om än en smula luriga.
Den är ju rätt fascinerande, den transformationen. Den totala förvandlingen av en inombordsmotor. Hur en gammal Volvo B20 från 60-talet långsamt har gått från ett ylande stålmonster som man inte vill ta i med tång, förbi en rätt bitter hatkärlek, till att ha blivit något av en bekantskap, kanske till och med en blivande polare. Det är ju rätt konstigt. För det är ju samma motor. Jag vågade alltså knappt lyfta på den motorhuven förra sommaren. Under huven, mitt i båten, fanns ett frustande fullkomligt okänt svart hål, omättligt på olja, ström och bensin, som jag gjorde mitt bästa för att inte ens komma nära.
Och allt funkade ju kalas ändå. Fälla upp kapellet, vrida om nyckeln, ett knapptryck, vänta in ett stillsamt puttrande, och kasta loss. Tanka emellanåt. Till och med jag fattade väl att i längden var det väl ganska ohållbart. Men så länge det funkade, funkade det ju. Och vad fasen, de flesta vet inte hur ett knä funkar heller. Man bara springer. Men under det senaste året så har ju en process, av nöd och av tvång, inlett sig själv. Hon stannade i augusti förra året. Så jag köpte en ny startmotor på Blocket, och lyckades på nåt sätt montera den själv. Vinterkonserverade inre och yttre kylsystemen (ok, motorn frös i alla fall, men nu beskriver jag en process här). Satte i en ny frostplugg i våras, tillsammans med brorsan. Bytte tändstift. Gick över diverse slangar. Och så brytarspetsen då, i förra veckan.
Och nu. Nu när man är nånstans där man har tvingats erkänna att man börjar skönja tjusningen med en välskött, väloljad fungerande motor. Som bara går och går och går. Som mår finfint. Ett läge där man kan se skönheten i att uppnå vinterkonserveringens perfektion. Olja i förgasaren, ta ut impellern, glykol i båda kylsystemen, nya tändstift, ladda batterierna. Och låta henne vila i 6 månader, i trygg förvissning om att inga decemberhögtryck i världen kommer att kunna frysa sönder det motorblocket. Ett läge där man nästan börjar se båt och motor som ett. Inte som en eka med ett medföljande nödvändigt ont.
Efter att den nya brytarspetsen sattes in startar den alltså med ETT knapptryck. Inget slirande, inget hostande, inget hackande. Bara ett tryck, och BRRRRRRRROOOOOOOOOM.
Det släpps in lagom mycket bensin och lagom mycket luft, och lagom mycket olja åker runt och smörjer hundra rörliga delar. Och hundra inställningsskruvar är inställda precis som de ska. Det är vackert.
