22. Om att inte få köpa ut.

Tänkte försöka få in de dyra dropparna rötskyddsmedel in i träet,
inte bara pensla utanpå. Så jag tänkte, en medicinspruta? Det måste väl kunna funka.

På lunchen gick jag ner till ett apotek för att försöka köpa fetaste kanylen i butiken, men närå.
No spruta for you.
"Vi måste ha nåt slags recept."

Det slog mig sen att det kan ha att göra med att det apotek jag gick till ändå är det apotek i Sverige som geografiskt ligger närmast mellersta Skandinaviens största knarkarmecka.
Det kan väl möjligen ha spelat in.

Gick på klubben 3 timmar i onsdags kväll. Strök nr. 6 på listan.

Tjugoett. 25 enkla punkter till framgång.

Känner att jag måste räta upp den här bloggen en smula.
Hålla en stadigare kurs. Tre Ton Ek är ju ändå först och främst en arbetslogg, inte en hemvist för gråtmilda sillmjölkerier, utsnidade i dimhöljda metaforer.

Sjösättningen är, oundvikligt och orubbligt, morgonen den 5 maj.
Detta återstår att göra:

1. Skrapa bort all lös bottenfärg.
2. Handslipa hela botten.
3. Måla botten med intertox.
4. Linolja alla trärena fläckar på botten (senast den 5 april)
5. Dränka in 6-7 ställen på sidorna i lignu.
6. Skrapa bort den sista fernissan på överbyggnad och bordplankor, med varmluftspistol
7. Skrapa hela båten en gång till, med vassare skrapa.
8. Lägg på kitt i diverse håligheter.
9. Tälj till träbit till hålet bakom lanternan på babords sida, kitta fast den.
10. Lägga i ny nåt på tre ställen på fördäck.
11. Täta tre, fyra läckor på skarndäck med silikon/lim/epoxi
12. Sätta i tre träpluggar i borrhålen på fördäck.
13. Limma fast överbyggnaden, babord.
14. Maskinslipa hela båten 3 gånger, med 40, 80 och 120-papper
15. Skruva fast metallblecket på avbärarlisten, babord
16. Dammsug hela båten, torka av med rödsprit.
17. Gå över hela båten med intertox, helst två gånger.
18. Måla hela överbyggnaden/däcket 2-3 lager med lignu
19. Gå över ev läckor i botten.
20. Bottenmåla med primer.
21. Bottenmåla med vanlig färg.
22. Fernissa ovansidan och borden ett lager, låt torka. Handslipa hela båten.
23. Fernissa 3 lager till, ev med nån slipning till mellan varven.
24. Skruva på alla beslag, knapar och skyltar.
25. Ta ner båthuset.

Sådärja. Det var väl ett skrämskott tillräckligt nära eget öra.

I söndags ägnade jag 8 timmar åt punkt nummer 6.
Blev väl halvfärdig.

20. En katedral i plast, stål och trä.

Jag hittade förra årets kalender i bokhyllan häromdan, och bläddrade lite i höstmånaderna på måfå.
Den 16 december stod det "BÅTHUS".
Den 16 december, lagom till vintersolståndet, stod huset klart.
Då hade jag och Thomas (jag kan alltså inte ersätta honom nog för det här, så mycket salami finns inte i hela Europa) svurit, muttrat, gnisslat tänder, klagat, frusit, gnällt, surat och klämt sönder fingrarna varenda helg i 3 månader.

Husbyggandet har ju utvecklats en del de senaste tiotusen åren; romarna byggde ju sina amphiteatrar innan de ens uppfunnit själva teatern, de kristna goterna smällde upp Notre Dame på en förmiddag och Mayaindianerna stenlade en hel kontinent utan att ens börja fundera på hjulet.
Men jag och Tompan började från noll. Vi tog oss igenom hela arkitekthistorien från scratch.
"En pinne? Ska den vara nocken, tycker du? Eller golv? Vad gör vi med den här stolpen då? Är det dörren? Behöver vi verkligen ett tak?"

ALLT gick fel. De två första helgerna grät vi mest.
Inte för att tårarna syntes i ösregnet, men ändå.

Det var som att lägga ett 1000-bitarspussel, som legat på botten av en sjö en hel sommar. Hälften av bitarna var borta, hälften var bara oigenkännliga och inga bitar passade ihop.

Huset består av ca tretusenfemhundra träribbor, alla olika långa, som ska skjutas in i svetsade metallfästen, fästas med 2 bultar var, monteras ihop, och på nåt sätt till slut bilda ett träskelett.
Synd bara att alla ribborna legat ute i regnet, svällt tills de i princip var runda, och inte gick in i de där fästena. Synd bara att när man täljt, sågat, borrat och slipat på en ribba i en timme, så att den äntligen går i fästena, så var det fel ribba. Och fel fäste.
Synd bara att det saknades 20 ribbor och 200 bultar, att det var minusgrader, att kaffet aldrig räckte, att vi aldrig började före 12 och att solen gick ner vid halv ett.

Först byggde vi hela huset, minus taket. Det tog två helger.
Sen kom vi på att takstolarna ALDRIG skulle kunna gå att monteras ihop fyra meter upp i luften. Då tog vi ner hela huset igen. Det tog en helg till.

Eskimåer är förmodligen bättre på att bygga hus än oss.

Men till slut stod det där. Till slut var det 10 meter taknock som slingrade sig fram uppe i luften, och huset hade både knutar, gavlar och vete tusan om det inte hade en flygel också. Det var flottare än Windsor Castle, och vi var nöjdare och stoltare än vi trodde var möjligt. 2 presenningar lagda som tak, 5 presenningar som väggar och 30 meter rep slängt kors och tvärs över hela bygget för att stormsäkra det.

Om lite drygt en månad ska det ner igen.

Och visst, som jag sagt förut, det här är ingen martyrblogg, men inte fasen kommer jag att backa för att slänga in lite hardship.

Nitton. En storvinst och fyra nitlotter.

Det kunde man kanske anat. Vad jag trodde var slutets början, var ju i själva verket börjans slut. Jag får lägga snickaren som kortnummer på mobilen.

Men ingenting, inte ens 4 nyfunna semiakuta långt gångna förruttnelseprocesseser, kan knäcka den känslan, den graden av imponans som jag kände när jag lyfte på presenningen och såg det här:


Käken föll till marken och tillbaka. Han är träbåtssnickarnas Michelangelo, den mannen. För sjuhelsike vad snyggt det blev.
Det nya parkettlena skarndäcket, den böjda kvartslisten, det exaktskulpterade grepphandtaget ovanpå, avbärarlistens basade stavar, de båda inläggen i bordsplankorna. Inte ens 3 högstadieår med bara träslöjdslektioner hade kunnat lära mig det där.

Men, som sagt, resten av dagen gick i suckarnas tecken.
För vad jag trodde var åtminstone halvbastant trä på en 3, 4 ställen,
som skulle kunna förstärkas med lite epoxi och hålla i väl 2-3 år till,
visade sig efter några skruvmejselstick vara renaste röta med stort r, stort ö, stort t och stort a.
Ljus ek gör sig inte så bra i mörkbrunt.

Så det blir att ringa dit mäster igen. Nån föreslog att jag skulle streama hela båten med reklam, som de gör med tunnelbanevagnarna, för att dra lite sponspengar. Jag är inte långt därifrån, kan jag säga.

Jaja, sen slipade jag på, skrapade jag på, som vanligt. Det gick framåt, i 6 timmar, med endast 7 kaffepauser. Och nu ska jag väl cykla dit igen. Jag skulle kunna hålla 20-poängskurser i ämnet Stoiskt jämnmod.

17, 18. Ardenneroffensiven.

Två vändor, två besök.

Lördagen var det jag och farsan och båten. En fin dag. Farsan hade med sig halva verktygslådan, en hel brädgård; ek, gran och spillvirke, och gick direkt på problemen. Det är en lisa att gå bredvid nån som inte är vilse med hammare och mejsel, och skrämmer bort handlingsparalys med tumstock och erfarenhet. Vi drev med precision och list ned tre galvade skruvar i det böljande fördäcket, nu jämnare än en bakplåt, och skruvade bort fönster, lister och ventiler inför vidare skrapning.


Första kaffepausen i ett smältande solgass vid vattnet, andra tåren inne i det ombonade klubbstugeannexet. Det kan omöjligen finnas nån grymmare båtklubb i stan.
Vi hade båda sett den bedårande Hästmannen på teve i söndags, och diskuterade det småländska skäggets envisa kamp mot stormar, trilskande kor, och tiden. Men de fyrbenta skildringarna var ju inget nytt för farsan, farfar hade ju också två skogsmaskiner/traktorer/bilar hemma i stallet utanför Brålanda. Efter nån halvtimmes genomgång av de genialiska teknikerna bakom gödselspridare, såningsmaskiner och hi-tech hästdrivna hö-hissar längs under ladornas nockar, från en värld som måste vara fondväggarnas antites, var det sen tillbaka till värmepistol och borrmaskin.

Dagspasset avslutades med en vända förbi Jula vid Kungens Kurva, som krängde borr, mejslar och stans vassaste grovdammsugare (den tar slipdamm, grus och vatten!) för typ noll spänn. Nass & Trocken-sauger. Deutsche kvalität.

Söndagen: 3 flitiga, lackjagande timmar, till Thomas slank förbi. Termoskaffe, morsans bullar, Hugh Grant-anekdoter från onsdagen, och en vända runt hamnen. Ruttnande skepp, ledsna husbåtar och benvita lyxjakter, det är ingen direkt dålig conversation piece. Inte för att man saknar samtalsämnen med Tommy, men en rundtur över bryggorna fullkomligen överfaller en med intryck. Jag ska börja dejta i hamnar.

Sen tillbaka till Madame. Fördäcket så gott som klart. Delsegrar, delsegrar.

13, 14, 15, 16. Syster, peangen tack.

Var snäll och förstå det här, käre herr båtslipare-tre-timmar-varje-lördag. Fortsätter du i samma takt som nu kommer du att vara klar i september.
Har du förstått det nu? Bra.
Dina ursäkter är finfina, men båten har tyvärr inga öron.

Jag borde skaffa trådlöst bredband där nere, ta med mig kaffebryggaren, och flytta dit på riktigt. Stereo, rinnande vatten och sjöutsikt har jag ju redan. Och jag slipper tidstjuven förklädd till morgontidning som dimper ner alldeles för ofta.

Blivit tre vändor, nej fyra, sen sist.
Lördagssessionen var längst (men ändock alldeles för kort).
3 timmars dust med skrapa och fullt blås, snigelfart men åt rätt håll.
Esbjörnsson trillade förbi med en påse välkomna kanelsnäckor och inspekterade bygget. Fint att få byta fernissasniffandet mot rapporter från de senaste stormarna i media-glaset ett tag.

Om någon nu undrar såg det ut så här:

Efter det blev jag inte långlivad på klubben, får skylla på darrhänthet efter allt kaffe. Det och den obönhörliga kylan som kommer krypande efter 4 timmars tältande.

Sen dröjde det till onsdag morgon, va? Lämnade nycklarna, fria händer och mitt fulla förtroende till snickarn. Det är inte gratis, men på köpet ingår en trygghetskänsla man kanske inte får av hobbysnickrande bekanta-till-bekanta-till bekanta "som iofs mest jobbat med plastbåtar förut."

Sen blev det återbesök torsdag morgon, imorse.
Och gudars skymning. Den tog.
Som att råka slå på en splatterfilm på tv:n. För det är ingen titthålskirurgi precis. Snarare nåt ur Fältskärns Berättelser.


Men nu i kväll såg det så här fint ut. Genast mycket käckare.


Men hade jag verkligen bett honom byta ut avbärarlisten på babordsidan? Verkligen? Där var han i full gång i alla fall.
Han behövde väl nya spoilers på kärran. Men vad fasen, nåt ska man väl lägga pengarna på. Och ska jag mucka så är det inte nu, mitt i brinnande krig.

Gick och röjde upp en smula runt och i och på, inför fars besök på lördag. Vi ska banka på och skruva lite i de bångstyriga ribborna på fördäck. Det ska bli finfint, det.

Och mars månad, jag älskar dig redan. Blid och torr, ljus och mild. Det är hela skillnaden. Men jag kör nog med dubbla långkalsonger april ut. Har inte tid med en förkylning till.