Sunday, February 25, 2007

Tolv. Brusa högre, lilla värmepistol

Jag har inte ångrat en minut att jag köpte den där kolossen.
Inte en sekund har jag ångrat att jag tog ut en försvarlig del av mina sparpengar och lade dem på en tre tons ruttnande best. Det fanns till och med stunder i somras där jag proklamerade att jag kanske inte, bredvid det att börja plugga, nånsin tagit ett bättre beslut än att köpa båt.

Men emellanåt har jag ju slängt en tanke på hur huvudlöst jag egentligen slängde mig in i kampen. Nånstans som att efter ett boxercisepass på Friskis hoppa in i ringen mot Joe Louis.
Hade jag en skymt, en fläktning, ett UNS av insikt av hur mycket jobb, stålars, svett, flisor i händerna, tidiga mornar och dubbla långkalsonger det här projektet egentligen skulle kosta mig?
Nej.

Men det blev 5 timmar i lördags, inkl kaffe med båtgrannarna.
Och det var gött, på det hela taget.
De snackar installation av plotters, ankarlanternor, GPS, framåtblickande ekolod och ultralätta laptops. Jag snackade röta, avbrutna master, det här med den ständiga sjunkrisken och att det vore gött om ratten funkade.

5 timmar av skrapande, och lite slipande.
Vad som jag tidigare beskrivit som hyvlandet av cheddar är på andra ställen mer som att plocka upp torr finsmulig fetaost med pincett. Vissa fernissafläckar verkar ha inbyggt i sitt överlevnadsprogram, i sitt DNA, att de, vad som än händer, inte får släppa taget om de nånsin stöter på en bit ek. Och där sitter man med sin spackelskrapa och sin hårtork och vet att resignera inte är ett alternativ. Problemet är att man inte känner till så många andra alternativ.

Men jag ska pröva att köpa en ny skrapa.

Saknas bilder, kan man tycka? En något textig blogg, som ändå handlar om nåt bedövande visuellt?
Det hänger lite på kameran...
Och det är samma procedur varje gång.
Jag laddar batterierna proppfulla, stoppar dem i den lilla batteriluckan,
och jorå, kommer ihåg att lägga kameran i väskan.
När jag sedan nere på klubben har jobbat undan lite, skrapat undan en yta jag stolt skulle förevisa för mamma och resten av världen, när det kort sagt är ett fett photo-op, så är batterierna kallare än Nurse Ratched i Gökboet.
Och vägrar glatt att samarbeta.
Samma med Ipoden. Vad man tror är ett gyllene tillfälle att äntligen få lyssna igenom alla Lucinda Williams-plattor och Springsteenbootlegs från 77 man samlat ihop, blir istället ett monotooooooont lyssnande till en sövande värmepistol. Ipoden klappar ihop totalt i temperaturer under -3.

Fördäcksslipning. Ingenting för Music Lovers.

Men ändå, om ni skulle läsa det här. Se det inte som en martyrblogg.
Se inte det här hela träbåtsägarskapet som ett självspäkelseprogram i 12 delar.
Långt långt därifrån. Det är en bra fin procedur att varje lördagmorgon koka dubbelt så mycket kaffe som vanligt, för att ha till termosen i båthuset. Att ha nånstans att få strosa kring i blåställ och dubbla mössor av en anledning, att få planera och drömma och ställa till och dona, att kunna hämta hammaren och banka lite på båthusets böljande träskelett och muttra lite. Att bara få gå runt och muttra. Och att ha nåt faktiskt verkligt att muttra om.

De här problemen längs vägen; rötan, kylan, den ständiga bryddheten; är snarare som skoskav på en guidning genom Versailles. Alltså, inte så mycket i sammanhanget.
Det är den stora bilden. Nu önskar jag bara att jag kunde behålla den lördagarna igenom...

Thursday, February 22, 2007

Elva

Om vädret inte slår om snart tar jag med mig båten till Syrakusa och fortsätter jobbet där. Motståndet på den 59:e latituden är liksom inte rimligt.

Är det inte för kallt är det för fuktigt och är det inte det är det för mörkt. Och det hjälpte inte att sladdlampan gick sönder för tredje gången...

Men det blev väl ett par timmar i lördags. Fördäcket är väl skrapat till en tredjedel.
Problemet är att jag inte jobbar klart på en enskild yta,
det blir för tråkigt efter ett tag. Utan jag byter yta, hela tiden.
"Undrar hur lätt fernissan lossnar på skarndäck?"
"Undrar om det är nåt släpp på kanterna, på mahognyn?"

Sånt ligger man och undrar,
valfri lördag under en presenning i Solna kommun.

I ett annars jämrars så förnämligt byggt båthus.

Jag måste gå igenom hur vi fick upp det till slut.
Vi gjorde alla fel i boken, och det kostade några svordomar och lite för många söndageftermiddagar, men nog fasen fick vi upp det.
Delsegrar, det är allt det här handlar om. Delsegrar.




Sunday, February 11, 2007

Tio


Lite kyligt idag? Snabba steg till 7-11 och tillbaks?
Prova att sitta helt still i ett mysigt båthus i tre timmar,
med den ombonade känslan bara en presenning kan ge.
Det var parodiskt kallt.

Men ändå. Det var ingen dålig dag.
Började skrapa. Spackelskrapa + hårtork extraordinaire = schwwuuuuusch.
Fernissan lossnade i sjok. Som att hyvla cheddar.
Och med ett välbehag liknande att riva bort en sårskorpa.


Skrapa schmapa. Hade de inget svårare att ge?

Ett oöverblickbart pyramidbygge har brutits ner i mindre (iofs ton-tunga) stenblock.
Det här ska nog inte vara så omöjligt ändå.

Gött mos.

Thursday, February 08, 2007

Åtta & Nio

Nere igår kväll en snabb vända för att kolla om snickaren var ledig, men näe.
Gick över båten en gång till, mer noggrannt med skruvmejseln.
Aj.
Aj som fasen.
Näääääääääääääääääääe.
Bordplankorna som INTE är ruttna borde jag rama in.

Kanske inte fullt så illa, men väl en 6-7 ställen som är murkna, genomruttna eller svampiga.
Svårt att säga vad som är mitt fel, iom att jag lät den ligga i hela sommaren,
och vad som följde med i köpet. Men det jag inte kan om röta kommer jag kunna i mars.

Träffade sen snickaren i morse. Verkade vettig; verkstad precis om hörnet.

Han trodde det skulle röra sig om typ en tre dagars arbete, kanske i överkant.
Det är rätt mycket som måste tas loss för att komma åt borden.
Tur jag har två jobb i alla fall......

Man får väl börja dela ut tidningar på helgerna om det kniper.

Sunday, February 04, 2007

Sju



Ok. Där kom den.
Där kom den med besked.

Note to self: var aldrig för noggrann när du letar efter småfel. Då hittar du de stora.
Eller snarare, gör det inte i februari.

Knivar som går in 6-7 cm i avbärarlisten, skruvmejslar som kan stickas rakt genom bordplankan (på två ställen...), ett murknande spant, skarndäck som fasen är millimeter-tunt på sina ställen. Så mycket röta att Vasa ter sig välbevarad.
Båten hade inte torkat ut sämre om den stått i ett orangeri.

Vem ringer man?
That's the fråga du jour.

Ok.